Katastrofal kursändring. Del 5.

Litteraturen har en stor påverkan när det gäller kursändringen som har skett på eskatologins område.

Vi har i den förra artikeln gett några exempel på Mikael Tellbes bok Lammet och odjuret. Tellbe fortsätter i en annan bok med titeln Tillbaka till framtiden, att utveckla sina tankar om den yttersta tiden. Naturligtvis finns det en hel del gott att hämta i den boken, men också exempel på hur en kursändring har skett när det gäller synsättet på den yttersta tidens händelser.

Ett exempel på detta är synsättet på Israel. På sidan 180 i nämnda bok skriver Tellbe: ”I den eskatologi som påverkat svenska kyrklighet från slutet av 1800-talet och framåt har tanken på judarnas frälsning och staten Israels återupprättelse spelat en central roll. Flera ledande förkunnare under första halvan av 1900-talet, till exempel John Ongman, D. O. Belfrage och Lewi Pethrus, menade att judarnas återvändande till sitt land var ett avgörande tidstecken. Den långa processen i efterdyningarna av det första världskriget som ledde fram till grundande av den självständiga staten israel 1948 sågs av en mängd förkunnare som ett Guds under. Sionisternas dröm om att återlämna landet till det judiska folket och återföra judarna till sitt hemland hade nu förverkligats. Centrala bibliska profetior om att det judiska folket skulle återvända till det heliga landet hade nu gått i uppfyllelse. Detta utgör början på det som kommer leda fram till judarnas räddning och Jesu återkomst.

Detta synsätt väcker viktiga frågor: Vilken roll har Israel i Gud handlande i framtiden? Är judarnas återvändande till landet ett ”tidstecken”? Ska det judiska folket vända om och erkänna Jesus som Messias i den sista tiden? Hur kommer det egentligen att gå med Israel?”

Slut citat från Tellbes bok.

Här ser vi tydliga exempel på den kursändrings som skett när det gäller synsättet på det profetiska ordet och inte minst synen på Israel.

Tellbe ger exempel på gudsmän som Ongman, Belfrage och Pethrus och skriver att dessa:  ”menade att judarnas återvändande till Israel var ett avgörande tidstecken.” Ja, visst är det så!

Det intressanta är att de omnämnda såg tidstecknet innan det var uppfyllt före 1948.

Det är profetisk klarsynthet och inte ett ”menande”. Detta var ett profetiskt utropstecken som blev till människors frälsning och ett andligt uppvaknande när detta hände. Detta utropstecken har nu utbytts till frågetecken av Tellbe, se hans avslutande frågor i det citerade stycket från hans bok.

Detta säger en hel del av hur den profetiska klarsyntheten har gått förlorad. Före uppfyllelsens såg gudsmän detta i bibelordet och skrev om det. Idag där det har skett är det en dunkelhet där många inte ens ser uppfyllelsen när den har skett!

Vi lever i den mörk tid profetiskt sett, där de gamla förutsägelserna om judarnas återvändande till sitt land finns på ett 60-tal bibelställen och i 14 av GT:s profetböcker.

Idag i teologiska kretsar, har man inte ens klarsynthet över det största av alla tidstecken, Israel, när det fått sin uppfyllelse! Hur mycket mindre kan man då se alla de andra tidstecken som nu är uppenbara för den som läser och tror på det profetiska ordet?

Allt skall tydligen idag ifrågasättas! Några av namnen på dessa frikyrkliga pionjärer, Ongman som grundar till Örebromissionen och Pethrus ställning som den stora andliga ledare på 1900-talet, deras synsätt ifrågasättas nu.

Dessa gudsmän som med sina liv vann många för Gud och ligger bakom många av de församlingar som i dag finns i Sverige, är tydligen inte så högt aktade inte ens i de sammanhang där deras efterträdare är verksamma.

Tankarna går till det gama talesättet: ”Den första generationen förvärvar, den andra ärver och den tredje fördärvar.” Vi har nu kommit till den generation som är med och fördärvar det frikyrkliga arv som man istället borde varit tacksamma för.

Frukterna av det ser vi, vad pionjärerna var med och uppbyggde och grundade med friska andliga församlingar som växte, det ser nu ser är församlingar som krymper och många som upphör. Av frukten skall man känna trädet säger Jesus, tänkvärda ord som är aktuella! 

Det som präglade de frikyrkliga pionjärerna i det här landet var deras fasta tro på Bibeln som Guds ord. De förkunnade det i Andens kraft och smörjelse och Gud stadfäste sitt ord. Han gör det när man tror på det och låter det var Guds oförvanskade ord. Idag är det ständiga problematiseringar, ifrågasättande och diskussioner på teologiska nivå om Bibelns innehåll. Vi behöver få tillbaka den undervisning av blivande pastorer som lär dem att bedja och tro på Guds ord!

Inte minst behöver vi få en upprättad förkunnelse och klarhet när det gäller Guds plan med Israel som nu är på väg att gå emot sin slutuppfyllelse nu när judarna återvänder till sitt land efter en nästan 2000-årig förskingring. Om inte ens klarhet finns över detta kan man säga att det profetiska seendet är mer eller mindre helt fördunklat!

Vi ett tillfälle då jag berört Israel i min förkunnelse och vi efteråt hade tillfälle för frågor frågar en kvinnlig student från Örebro Teologiska Högskola om det de löften om judarnas återvändande, om inte det kan ses som återvändandet efter den babyloniska fångenskapen.

För det första så var det ett återvändande från ett väderstreck, det återvändande som i vår tid sker är från alla jordens väderstreck och länder, se exempelvis Jes. 11:12 och Hes. 36:24.

För det andra profeterar Amos: ”Jag ska göra slut på mitt folk Israels fångenskap. De ska bygga upp ödelagda städer och få bo i dem, de ska plantera vingårdar och få dricka vinet från dem, de ska anlägga trädgårdar och få äta deras frukt. Jag ska plantera dem i deras eget land. De ska inte mer ryckas upp ur det land som jag gett dem, säger Herren din Gud. Jag ska göra slut på mitt folk Israels fångenskap.” Amos 9:14-15.

Nu sker uppbyggandet av städer och planterande av trädgårdar i Israel, men det vi särskilt tänker på är det som sägs: ”De ska inte mer ryckas upp ur det land som jag gett dem.”

Detta är svaret på att det stora återvändandet som nu sker, att detta inte handlar det efter den babyloniska fångenskapen. Efter den skedde nämligen ytterligare ett uppryckande från landet och förskingring över hela världen, den ägde rum år 70 e Kr och åren därefter. Det kan som sagt då inte handla om återvändandet från Babylon, självklart inte då ytterligare en förskingring skedde av det judiska folket.

I detta sammanhang kan nämnas att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu citerade dessa versar som vi refererat till från Amos och läste upp dem vid FN:s generalförsamlings öppnande 2014. Efter det sa han: ”De bibliska profetiorna blir uppfyllda nu vår tid.”

Kunde Netanyahu säga detta inför världens nationer i FN, hur mycket mer borde detta då inte förkunnas i våra kyrkor!

Det är också oerhört anmärkningsvärt och visar på den andliga oklarhet som råder i många församlingar, när man ifrågasätter om Israel har rätt till sitt land. Varför läser man inte Guds ord?

I det citerade från Amos bok läser vi: ”det land som jag gett dem, säger Herren din Gud.”

Gud har alltså gett dem landet. Vill man ifrågasätta hans handlande är man inne på en farlig kurs som man omedelbart skall omvända sig ifrån!

Det råder alltså en andlig förvirring och oförståelse även när det gäller vad Bibeln säger om Israel. Den som vill vara politisk korrekt, han skall naturligtvis vara med in den kör som ständigt upprepar sina fördömande över Israel och dess folk. Nu är det för Guds folk inte fråga om politisk korrekthet utan att man vänder sig till Bibelns ord och blir korrekt i förhållande till det.

Om någon tycker att jag genom dessa skriverier hänger ut Mikael Tellbe och svartmålar honom är det inte riktigt. Jag citerar för det första vad han själv skriver. Fört det andra så har Tellbe i den nämnda boken Tillbaka till framtiden, skrivit om såväl Stanley Sjöberg, Dan Johansson och mig och ifrågasätter vår förkunnelse. Jag säger inget om det, vi behöver en fri och öppen debatt och då måste vi kunna nämna namn och vad det är sagt och skrivit av de som omnämns. Det kan ses som en förklaring till att jag här bland annat nämner Mikael Tellbe. Jag har även inbjudit honom till att offentligt samtal oss emellan och han har uttryckt intresse av att ställa upp på detta. Finns det en församling som vill anordnat ett sådant samtal går det att kontakta mig och önskvärt är att många pastorer kunde vara närvarande vid ett sådant tillfälle.

Vi skall säga att jag inte har något emot Tellbe som person, inte alls, det är budskapet som han står för som jag är kritiska till.  I mejlkontakt med Tellbe har jag låtit honom förstå att jag har kritiska synpunkter på hans bok Lammet och Odjuret.

Det som framför allt sker genom denna vår belysning av vad Tellbe skriver visar på den kursändring som har skett på eskatologins område, en kurs som behöver vridas tillbaka till den våra frikyrkliga förfäder hade och som gav församlingarna andligt ljus och klarhet, inte en massa frågor, förvirring och rent av en andlig förblindelse för det profetiska ordet.